Fredag kväll

Under fredag eftermiddag, när jag kommit hem efter testerna på förlossningen kände jag mig helt lugn. Jag kunde känna den lilla filuren sparka och jag hade ju varit inne och träffat en läkare.

Sen kom K hem och då tokbrast det. Tårarna sprutade och jag grät och grät. Ganska uppenbart hur jag under eftermiddagen hade gått in i det där "jag ska bara överleva"-tillståndet man tillämpade under alla barnbesked under tiden vi försökte bli gravida.

Det var skönt att gråta ut lite och prata om oro med K. Jag höll tyst om min oro i början av förra veckan när jag tyckte att bebisen rörde sig dåligt, för jag ville inte oroa honom. Men det är ju eg bara dumt. Det gör ju bara att man undertrycker massa känslor som förr eller senare måste ut.

Helgen har iaf varit livlig i magen. Kanske förstod filuren att man inte får oroa mamma på det där sättet och har sett till att hålla igång... Jag hoppas att h*n fortsätter så.