IVF2 Adoption

Jag har (äntligen) berättat för K att jag har ställt oss i adoptionskö. Jag väntade med att berätta för jag tänkte att när jag berättar kommer han tro att jag gett upp tanken på ett biologiskt barn. Jag tänkte att om jag inte berättar något blir det en positiv spiral av pepptänkande där han tror att jag tror på det här försöket, då kommer han vara positiv och då blir jag mer positiv och så drar vi gemensamt upp varandra.

Men igår brast allt. Jag tror inte på det här försöket, jag gör det för det är betalt och man måste ju i alla fall försöka, men jag tror inte att det kommer hjälpa. Jag har läst för många historier om folk som inte lyckas trots tre, fyra, fem försök. Varför skulle vi lyckas? Så jag sa det till honom, att jag inte tror att det här IVF försöket kommer lyckas, att jag inte tänker betala för fler försök hos CvL när vi har avverkat våra tre försök där, att jag gör de två försök vi har rätt till i Stockholms län men sen är det stopp och så avslutade jag med slutklämmen att jag har ställt oss i adoptionskö - för två månader sedan. Stackars karl, tur att han är lugn som en filbunke och hanterar information rationellt.

I måndags skrev jag att jag inte har några biverkningar av sprayen. OK det kanske inte är helt sant, kanske kanske att det är mycket negativt tänkande för ögonblicket....