Njuta av livet

När jag drömmer mig in i livet som förälder tänker jag mig en liten bebis som bränner av sitt första leende mot mig, hur en liten ettåring håller K i fingrarna för att få stöd att gå, en liten tvååring som släpar sin för stora nalle över golvet och kryper upp i mitt knä för att hon vill gosa lite innan hon somnar, eller en treåring med guppande flätor som springer bredvid K över ängen lyckligt hojtandes att hon har plockat 'lånbär. Jag tänker mig att jag kommer njuta av alla de där händelserna som om de var "Kodak-moments" och tack vare att jag är så medveten om vilken lycka det är att få barn kommer jag aldrig tappa bort mig i det berömda "vardagspusslet". Jag kommer njuta även av skrik och bråk och av att faktiskt få vara en normal småbarnsförälder.

Det är ganska höga tankar jag har om mig själv. Jag drömmer om barn som att från den dagen jag äntligen blir mamma kommer allt bli ett rosenskimmer. För att den dagen har jag äntligen fått smaka på föräldralyckan.

Men i grunden handlar det ju om att ta till vara sitt liv så som det är just nu och inte längta bort. Det är lätt för mig att kritisera och se hur småbarnsföräldrar i min närhet inte njuter av de finaste de någonsin kommer få i livet utan är fullt upptagna med att bygga hus, jämföra barnvagnar och (faktiskt) beklaga sig över hur jobbigt det är att ha barn. Men jag då? Jag är ju precis likadan. Jag kan inte stanna i ögonblicket, njuta av att vi har kvällarna ofyllda, vi kan åka och träna, sticka ut på en spontan cykeltur, baka, renovera hur länge vi vill eller hur kort vi vill. Vi kan sova hur länge vi vill på morgnarna, krypa ner i sängen igen efter frukost bara för att gosa. Vi behöver inte tänka på barnpassning utan kan gå på bio eller teater när vi vill och vi kan resa vart som helst. Vi kan t o m sucka högt och ljudligt när ett barn bredvid oss på restaurangen skriker för det finns ingen risk att vår telning vaknar och ger ifrån sig ett illvrål.

Men jag vågar inte njuta av det. Jag vågar inte stanna upp och säga vi har det bra. För berättar jag högt att jag tycker att det är skönt att ha det såhär, att allt inte är skit jämt trots den här situationen, då lider jag ju inte så som jag borde om jag verkligen verkligen vill ha barn.