IVF2 Dåliga vibbar

Jag har inte jättestora förhoppningar på det här IVFet. Idag när jag bläddrade i kalendern och räknade ut att testdag (förutsatt att det finns något att sätta tillbaka) kommer ligga i slutet på september, kunde jag bara se mig själv sitta på toaletten och än en gång se vätskepelaren glida förbi testfönstret utan att lämna något streck efter sig. Så som den har gjort så många gånger förr.

Jag har aldrig sett ett plus. Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns i kroppen att se det där efterlängtade pluset. Allt jag kan tänka mig är helvetesavgrunden efter ytterligare ett minus.

Jag får ont i magen när jag tänker på det som ligger framför oss, förväntningarna att det ska finnas massor av ägg vid UL, att de suger ut över tio ägg, att massor av ägg ska bli befruktade, att vi ska få ägg till frysen, att det äntligen ska bli plus. Förra gången kände jag mig förväntansfull och framförallt full av hopp att det kanske är det här som behövdes för att vi ska få barn. Den här gången känns bara som en gång vi måste ta oss igenom för att komma vidare till nästa. Varför känns det så? Är det för att jag trodde så mycket på förra gången och när den sket sig vågar jag inte hoppas igen?

Är det någon som har numret till en bra idrottspsykolog? Jag tror att jag behöver jobba lite med min målbild här...